Jag har fått en fråga om vilka komplikationer jag haft och hur jag gjorde för att lösa de och så vidare. Jag tänker i detta inlägg skriva om den första komplikationen jag fick och hur detta problem fick mig att må extremt dåligt då jag fick ångest varje gång jag skulle gå på toaletten. Detta problem var då blödningar.

 

I början av en graviditet svävar man på moln, det spelar nästan ingen roll hur illa man mår eller vilka graviditetssymtom man har utan man är bara så jädra lycklig och livet känns allmänt bra. Två dagar efter att jag plussat så gick jag på toaletten, där var den första blödningen och dessutom kom det ut en stor klump- jaha, det var det... Missfall tänkte jag. Dagen efter detta så ringde jag till gyn-mottagningen här i Enköping och bokade tid för att kolla att allt var ute och ja, ni vet, allt det där man måste kolla och så vidare. 

 

Jag fick tid en vecka senare och då såg de faktiskt en "puppa", det var fortfarande så tidigt att man kunde inte se om denna lilla puppa levde men var det ett missfall så hade det i alla fall inte kommit ut än, jag fick då en ny tid efter två veckor, då skulle man se om jag "släppt" resten eller om det faktiskt var ett levande barn. Under dessa två veckor jag väntade fick jag ytterligare en blödning, där kom resten tänkte jag. Gick till gyn två veckor senare med deppigt humör och väntade mig att allt skulle vara borta. Men nej, där slog ett litet hjärta, där var det något som liknade ett lite mer utvecklat grodyngel, men hjärtat slog. 

 

Man kom aldrig fram till vad dessa två blödningar berodde på, och fyra gånger fick jag sådana här blödningar, fyra gånger var jag in på gynmottagningen för jag trodde varje gång att jag förlorat vårat barn. Jag hade sådan extrem ångest över att gå på toaletten, varje gång jag satt där så trodde jag att jag skulle få se blod, jag trodde att det blir inget barn det här. Jag kämpade dagligen med stora magsmärtor och dessa blödningar som kom rent som det var. En gång åkte jag faktiskt in till akuten, för jag blev så extremt rädd, jag hulkade och grät och var snäppet nära en ångestattack. De fixade en akut tid till mig på gyn plus att jag fick prata med en personal där. 

 

Dessa blödningar slutade inte förens i vecka fjorton tror jag att jag hade den sista, men jag är fortfarande livrädd, livrädd att det ska komma ut blod när jag går på toaletten. Jag gjorde många undersökningar för att försöka se vart ifrån dessa blödningar kom, men de hittade aldrig varför och vartifrån jag blödde. 

 

Men dessa var mina första komplikationer, komplikationer som fyllde mina dagar med ångest och oro över att förlora vårat barn. Men det jag vet nu, är att det är inget ovanligt, i allafall inte att man blöder innan vecka 12, det behöver inte alltid vara ett missfall.