Kvart över tolv, alltså 25 minuter senare kom första värken. Då trodde jag att det var en kraftig förvärk, jag hade ju inte haft några direkta förvärkar innan så tänkte att nu ska jag väl dras med sådana i några dagar eller något. När jag märkte att värkarna kom ganska så tätt och regelbundet plus att de började kännas mycket mer så började jag klocka. Då var klockan halv ett, woops tänkte jag när det flera gånger visade sig att det var bara 2-3 minuter mellan värkarna.

Jag skickade ett sms till min sambo där jag skrev att om jag ringer så måste han vara beredd på att åka hem då jag tror att det börjar dra igång, men att jag ska ställa mig i duschen ett tag för att se om det hjälpte. Då var klockan tio i ett, klockan ett gick det inte mer och jag ringde min sambo och sa att han skulle komma hem, plus att han fick ringa till de som skulle passa min hund så vi kunde lösa det också. Hem kom han när jag satt i duschen med värkar, fem minuter senare kom även våran underbara hundvakt och hämtade Tingeling.

När vi då ringde förlossningen så sa de åt oss att åka in för att kolla och det var nog bra eftersom värkarna både var regelbundna och kom så tätt, vi har ändå fem mils enkelväg till förlossningen. Vi var inne vid förlossningen vid halv tre, när vi kom in hade jag cirka en minut mellan värkarna, då valde barnmorskan att göra en undersökning direkt istället för att koppla en ctg-kurva som de brukar göra före, anledningen till det var för att de trodde att jag kunde föda på en gång med tanke på de värkar som jag hade. Men nej, när hon undersökte mig hade jag cirka en centimeter kvar på tappen och hon fick in ett finger, men de ville inte skicka hem mig med tanke på värkarna. 

Vi las in på ett rum och jag satte mig nästan direkt i duschen då det var de enda som hjälpte lite, låg jag ner så gjorde värkarna ännu ondare så jag försökte hålla igång lite. Jag satt i duschen i cirka en timme, sedan kom barnmorskan in och sa att om jag ville så kunde de sätta en tidig epidural för att hjälpa kroppen vila, slappna av och göra så jag kanske öppnar mig lite mer om kroppen slappnar av. Då sa jag nej, varför vet jag inte, men hon sa att jag bara kunde säga till så fick jag en. Fem minuter senare ringde jag in de och sa att jag ångrat mig. 

De satte nål på mig och ringde narkosläkaren. Jag stod då vid ett sådant där gåbord eller vad det kallas, fick testa lustgas tills narkosläkaren kom. Då kändes något konstigt, jag sa att jag trodde vattnet gått, mycket riktigt- jag tittade ner och ser att vattnet är helt grönt. Lilleman hade bajsat i vattnet, varav jag får panik och börjar spy. Sedan så hör jag min kära sambo som står bakom mig, han står och garvar för att när jag spyr så kommer det ännu mer vatten och det såg tydligen roligt ut, haha så typiskt. Barnmorskan kommer in och säger åt mig att lägga mig ner på en gång, jag har panik då jag läst att det inte är bra att barnet bajsat i vattnet. Precis när de har torkat upp allt från golvet så kom narkosläkaren in. Han blev min räddning, riddaren på den vita hästen. 

Första nålen satte han lite fel, men andra satte han perfekt och sedan flög jag på rosa moln. Men i en dryg timme bara, sedan kom någon form av tryckvärkar, som blev värre än de jag hade innan epiduralen. Helt plötsligt så kunde jag inte andas mig igenom värkarna längre, jag bara skrek. Vid denna tidpunkt var klockan ungefär nio på kvällen och då var jag öppen ungefär 5 centimeter. Jimmy hade mycket kontakt med min mellersta syster vid denna tidpunkt då hon skulle komma, dock var hon på middag inne i Stockholm så hon höll på att börja röra sig mot Uppsala då. Härifrån minns inte jag så mycket, jag hade så oerhört ont, jag skrek mer än vad jag andades. Jag kunde inte andas. 

De hade tidigare under kvällen satt en elektrod på Lillemans huvud för att bättre hålla koll på hans hjärtljud med tanke på att han hade bajsat i vattnet. När jag hade de här kraftigaste värkarna var hans hjärtljud nere på 65, de ska ligga mellan 120-160. Jag fick nu återigen lustgas i hopp om att kunna andas bättre och på så sätt försöka hjälpa Lilleman där inne, det blev lite bättre med lustgasen. 

Helt plötsligt hör jag att barnmorskan säger att jag är öppen tio centimeter, jag vet att jag då tänkte att vart sjutton är min syster. Helt plötsligt hör jag en röst jag känner igen och där var hon. Och då började det trycka på ordentligt och jag skriker, nu kommer han! 

Tre krystvärkar senare så var han ute. 

Nu var Lilleman här. Jag minns egentligen inte så mycket, jag ser att Lilleman läggs på min mage, kollar på min syster som har ögon stora som golfbollar och hon håller för munnen, vänder sedan på huvudet för att titta på min sambo, han gråter. Jag säger åt honom att han gråter, tittar sedan ner på Lilleman- han gråter inte. Jag får återigen panik, varför gråter han inte?!

Två sekunder senare så gråter han. Han läggs sedan upp på min bröstkorg, min sambo får klippa navelsträngen och sedan börjar han amma.

Dessa tolv och en halvtimmar som det tog från första värken tills han var ute var de värsta i mitt liv. Det sjuka är att jag idag skulle vilja göra om det bara för att få vara med lite mera. Men det är den häftigaste upplevelse jag varit med om, den mest spännande, smärtsamma och häftigaste sak som en människa kan uppleva tror jag. Nu var han här- våran son! ♡